Det unika är inte längre att vara unik – en (populär)essä om 2020-talets mode

Hej på er! Mina få men trogna följare. Hur har ni det där ute i coronahösten? Eller bara hösten som snart övergår i en vinter. Det är mörkt allt som oftast nu, men vissa dagar börjar bli så där härligt krispiga som de gärna upprepar på tv. Den typen av väder inspirerar inte helt oväntat mig mycket mer än det där fuktiga konstanta 4-gradersvädret vi verkar få dras med många dagar av året.

På grund av att jag satt och klickade hem både det ena och det andra igår kväll för att kunna prova i lugn och ro hemma, så kom jag och min numera sambo in på kläder och mode. Ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag blir oftast superexalterad, får ett adhd-påslag och kan inte sluta prata. Han kände starkt att han saknar ”roliga” och annorlunda, originella, kläder för killar. Jag var först skeptisk till hans sammanbrott då jag normalt vet hur mycket som finns om man bara tittar runt och har ögonen öppna, läser magasin och går igenom butikernas sortiment i början av säsongerna. Men efter några snabbklick på mina tidigare favoritmärkens hemsidor var jag tyvärr benägen att hålla med honom. Mycket är enformigt, särskilt för männen. Preppy Scandinavian, or British, minimalistic. Inga utsvävningar. Knappt några konstnärer som tar ut svängarna inom mode just nu. Varför är det så? Jag vet inte. Det kan nog bara en modevetare svara på och jag spekulera i. Det enkla säljer, basic är det nya svarta. Materialen har förhoppningsvis blivit viktigare. Hur som helst ledde det här mig till en research bland herrmode, vilket jag uppskattar. Det är en skarp kontrast till dammodet. Jag sökte bland Kenzo, Hugo Boss, Versace, Black Denim, Whyred m.fl. Trots att de sernare var mycket potentiella hittade jag inte vad jag ville. Jag måste erkänna att jag då för första gången upptäckte JW Anderson och blev mycket positivt överraskad: här var nån som i alla fall försökte att inte göra som alla andra – ett angreppssätt på mode som var mer utbrett förr (90-talet? Kanske också på 00-talet) men som tycks unikt idag. Det unika är inte längre att vara unik, utan att vara som alla andra men hitta någonting annat i sitt uttryck, en helhet. Personligheten kanske? Jag kan i nuläget inte riktigt sätta fingret på vad det är som utmärker en individ från mängden i 2020-talet. På 90-talet var det lättare, och antagligen de två årtiondena dessförinnan också, 80-talet och 70-talet. Eller var det nånting oss förunnat just under 90-talet för att det var så strikt i allmänhet? Det var Filippa K och sen alla de där andra underdogsen som vågade ta ut svängarna. Och butiken JUS som var det coolaste jag visste. SOLO på Smålandsgatan vid Norrmalmstorg stod också länge för variation och för en mer rockig och säregen stil. Där fanns svart, fuskskinn, skinn, intressanta snitt och skärningar på svarta bomullstrikåplagg och inspirerande personal och en variation av inhemska och utländska märken. Dieseljeans, Acne i sitt ungdomsstadie och en mängd småskaliga märken med utstickande plagg.
Det kanske bara inte är trendigt att bryta regler i det decennium vi lever i? JW Anderson lyckas ändå. Jag såg senare också hans samarbete med Uniqlo och påminde mig själv om att jag borde skaffa en kashmirtröja.

Jag landade till slut på King Magazine och dök på den här till synes enkla men ju mer jag tittar så fantastiska jackan, Faurbate från Klättermusen. Läs beskrivningen och lägg märke till att den fått hållbarhetspris. Den ser så otroligt mjuk och lättvikt ut men fyller alldeles säkert sitt syfte.

Så, det var allt från mig om kläder för idag. Under tiden jag satt här och skrev det här för er singlade det ner en och annan snöflinga utomhus, men töade tyvärr bort lika snabbt igen och blev till vatten tillsammans med övrig fukt där utanför fönstret. Oavsett längtar jag ut nu och fantastiskt nog till att börja julpynta så smått! Ska ta lite helg. Ta hand om er, drick vatten, gå promenader, vila och framför allt tänk på nånting som ni tycker om nu när det lackar mot jul. Kram!