Dag på stan

Hej, ni som läser!

Vill börja med att säga att jag har spenderat dagen på stan för mig själv, och det var jätteskönt. Det var fantastiskt väder och jag tog gammelcykeln ner. Den är väldigt trampvänlig, mormors gamla röda. Det blev lite shopping, men också en hel del tid till eftertanke och självreflektion och bara finna sitt jag i solen under blå himmel. Mm, det är en grej som funkar, helt klart.

Jag fick tillfälle att tänka igenom var jag är nu, och det verkar som om jag håller på att göra upp med den senaste tiden som varit, de senaste årens konstanta jobbande och tankar på jobb. Hur det snurrat på, ibland mot min vilja.

Det här tänkte jag på medan jag drack min kaffe och senare la mig i gräset.

På Espresso House läste jag Metro från i fredags, igår alltså, där musiker-Albin Johnsén hade skrivit en kolumn. Bra, Albin!

Igenkänningen i tv-branschen…

Som egentligen inte var alls dit jag skulle. Jag skulle ju bli en översättare! Jag skulle jobba hemifrån och grotta ner mig i språket och resa på mina semestrar och förvärva fler språkkunskaper, som jag tyckte så mycket om. Det innebar att jag skulle läsa texter under tystnad, om än en massa ofrivilligt datorarbete så skulle det vara rätt tyst. Men jag hamnade inom tv-textning för att jag dels tog en avtagsväg ditåt från översättningen och senare fick en möjlighet. Mitt arbete nu innebär att jag lyssnar på ett helt program medan jag textar det. Det krävs enormt mycket och koncentrerad uppmärksamhet.

Sista stycket i Albins kolumn med bl a orden:

”Att ställa in gig eller andra uppdrag man tagit på sig fanns inte på kartan, då var man otacksam och oproffsig. Jag har stått på scen med körtelfeber, magsjukor och andra sjukdomar där min kropp skrek efter vila och återhämtning.”

fick mig att tänka på hur jag var till akuten en natt 2012-2013 för akut magkatarr. Jag kräktes blod bland annat. I det fallet var det läkaren som sa till mig att jag kunde jobba samma kväll. ”Ikväll kan du jobba. Du får medicin nu.” Jag var helt slut – jag hade ju inte sovit på hela natten på grund av oron, smärtorna och kräkningarna. Dessutom hade jag tagit bussen dit, bland de första avgångarna på morgonen för jag hade ingen bil då och hade väl antagligen inte nog pengar till taxi. Kvällsarbetet hade börjat ta ut sin rätt.

I det fallet var det min chef som sa ”Nej, ikväll ska du inte jobba”, när jag sakenligt och plikttroget meddelade henne att läkaren sa att det kunde jag. ”Bedömer någon yrkesperson att jag är i jobbdugligt skick så…” Jag jobbade inte den kvällen.

Men jag har svarat på mejl och förfrågningar många gånger när jag varit sjuk och egentligen behövt sova. De gånger ansträngningen är övermäktig och huvudet står helt still för att man ju just sagt åt det att det ska få vila nu, äntligen lite återhämtning.

När jag var nybörjare som frilansande textare förväntades jag texta klart ett program trots att jag låg och spydde. Det var ju olyckligt att jag blev sjuk och behövde hjälp med att avsluta jobbet på måndagen före inlämning, men det var ju knappast avsiktligt? I det här fallet var jag också helt slut, jag hade knappt sovit alls. Kvaliteten på slutprodukten verkade i det här fallet inte vara prioriterad eftersom ingen lyssnade till mitt larm. Sen blev det ju fel med det tekniska också och då fick jag väldigt stressade samtal och mejl. Då var kvaliteten plötsligt superviktig.

Kort senare fick jag skit för det här stressjobbet som en sönderstressad ”gå hem tidigare på fredag eftermiddag”-utläggare slängde iväg till mig trots att jag endast tackat ja till och bett om 15 min kortare program. Men det hade ingen betydelse för hen som ville ha helg att jag fick ett jobb som för mig då VAR övermäktigt och som jag enkelt kunde räkna ut på förhand var det. Trots bakgrunden valde projektledaren att ”degradera” mig till enklare jobb. Jag hörde aldrig av mig igen till dem. Nån jävla måtta får det väl vara! 👋🏽

Jag är mycket bättre på att säga nej idag och gör det hellre en gång för mycket och ser till att ha mycket marginal för både det ena och det andra med de erfarenheter jag har, för ingen annan kommer välja att se att uppdraget kanske passar mindre bra för en. Alla har inte den radarn och empatin. Jag skulle aldrig vilja hamna i de situationerna igen.

Medan jag satt där på Espresso House och bläddrade igenom tidningar spelades en låt med passande och bra titel i högtalarna: But I’m weak, and what’s wrong with that? med ett extremt bra tryck i den andra raden som emfas på att ”vad är så jäkla konstigt, omänskligt och enligt er, irriterande, med det?”

Exakt så. Det gör mig bara starkare att inse och erkänna och våga stå för mina begränsningar, gränser och svagheter. Det gör mig effektiv – jag vet min kapacitet på förhand. Jag kan sålla bort sånt som inte kommer utföras korrekt. Många konflikter hade kunnat undvikas om människor återigen vore ännu lite bättre på att lyssna. Magiskt!

Min stad är i alla fall fantastisk och jag fick en bra dag i vår mysiga lilla kuststad, som hade tema Konst i stan (inte Konst i ån som är återkommande varje år):