Att cykla. Så härligt. Jag behöver påminna mig själv om hur härligt det är att cykla. Jag känner en stark förnimmelse av min ungdom, kanske pågår den än, jag känner hur jag får frisk luft, blir starkare, ser omgivningen försvinna förbi mig snabbt vilket jag tycker så mycket om – att färdas framåt i hög fart. Och på cykeln är det i alla fall när det är nästan folktomt, nästan tillåtet.
Jag längtar ju efter att börja jogga igen. Det är en stark positiv minnesbild från de år jag dels var student, dels då jag var lite vilsen och bodde i London och på nytt sökte efter mig själv. Då hade jag inget färdmedel, allra minst en cykel även om jag funderade på att skaffa en (det var där och då jag lärde mig uppskatta tingen runt mig, då jag förstod det inneboende värdet i att ha en cykel, att ha en pappa som har skaffat en cykel till mig, att ha en pappa som har arbetat x antal timmar för att ge en cykel till mig. Där och då förstod jag det – hur mycket jag har fått, hur lite som är givet och självklart, hur dyr en cykel kan vara och vad en cykel skulle innebära för mig i arbetade timmar och offrande av annat som kortsiktigt verkar roligare. Där lärde jag mig att förstå värdet av det liv jag hade fått och levt fram till dess.). Så jag tog mig fram till fots, och det gjorde jag med råge. Jag gick och gick och gick i London, i timmar. Jag gick till Victoria Park från Nelson Gardens i Bethnal Green säkert flera gånger i veckan och där gick jag runt, till andra sidan, satte mig ibland, gick igenom, tänkte, skrev, fotade. För allt det höll jag på med redan då. Det har jag väl alltid gjort, men då kunde jag inte skriva lika mycket i en och samma enhet som man kan nu med smartphones med enorma minnen. Jag fotade nog inte ens med min dåvarande Nokia, bilderna var alldeles för pixliga och grumliga för det. Däremot hade jag alltid en digitalkamera med mig som jag fått av pappa, ofta fick jag en i sista sekund så att det skulle verka från hans sida som om det inte var planerat. Så jag pluggade in kabeln i min PC som jag fått också i sista sekunden inför vistelsen av min bror, och laddade över bilderna från kameran till den. Praktiskt. Jag gick för att se mig omkring, aldrig tog jag bussen. Jag gick till och med hem från mitt jobb på Regent Street en gång. Men aldrig dit. Även när jag hyrde ett studentboende i andra hand i Västra Skogen i Solna sommaren 2007 när jag läste en kurs i spanska på universitetet så tog jag mig fram till fots. Den perioden minns jag som att jag var mycket vältränad och joggade och sprang mycket på gångvägarna nedanför Tomteboda och intill Pampas Marina. Det var dessutom sommarsäsong så det inbjöd ju till långa promenader eller joggingrundor även på kvällarna. Alla de här platserna känns nya och fräscha i minnet, men så skulle de inte kännas om jag besökte dem nu.
Min mamma tycker inte om att träna, säger hon. Men hon cyklar ofta flera gånger varje dag. Jag tror att cyklandet är hennes förklädda träning. Hon har ju inte ens bil. Hon tar sig alltid, året runt, fram för egen maskin. Endast nån enstaka gång när hon måste i yrväder tar hon stadsbussen.
När jag började skriva det här inlägget hade jag inte kommit igång med nån joggning, som jag skriver om i början här. Men nu, 9 mars, när jag avslutar det, har jag faktiskt kommit igång med en joggning som känns hållbar! Den funkar med min hälsonivå och kondition och jag har börjat väldigt, väldigt försiktigt för att undvika skador. Då – när jag gått på mjukt – har det också fallit sig naturligt att jag har stretchat ordentligt efteråt eftersom jag varit så uppmjukad och då har de eventuellt spända musklerna släppt till dagen efter och jag har kunnat gå på försiktigt även då. Vilken lycka! Alltså, man blir så glad av att springa, av att springa försiktigt, man behöver inte kuta! (Då slutar det ändå bara med ömma benhinnor och vader.) Glädjen och lyckan kommer verkligen inifrån.
Jag måste bara kommentera innan jag säger hej då för den här gången – jag har försökt hitta en vettig bild med min cykel på men hittar bara den här vinterbilden. Håll till godo! Hej så länge!
Fint skrivet! Det var kul det där med glädjen att cykla, själv är jag 83 år och skulle gärna vilja cykla, kommer ihåg friheten när vinden susade i håret när man cyklade!!
GillaGillad av 1 person
Vad roligt att höra! Ja, det är precis så jag känner även om jag inte cyklar i samma utsträckning som när jag var barn och tonåring. Då var det nästan dagligen. Det är ju så härligt! Tack för att du läste och kommenterade : ) Himla kul.
GillaGilla