Det är ju så att man behöver se det fina i det runtomkring sig för att kunna vara lycklig. Det ägnar jag mig åt nu dessa dagar då jag efter en lång intensiv period har en del fritt från jobbet.
Som de som av nån anledning har varit inne och gluttat på mina tidigare inlägg, eller ni som kanske till och med känner mig litegrann, redan vet så delar jag min tid mellan en lägenhet, Sebastians fritidshus i skogen och mammas villa inne i stan. Anledningen är allt som har hänt de senaste åren, förluster och förvecklingar, samt hundarna. Hundarna är den enskilt största anledningen. Här hos mamma har de sitt primära hem, de är systrar och älskar varandra över allt annat och det är lite oschyst att separera dem i onödan. De möter sina kompisar här ute på gatan och är bekanta med alla lukter. Det är lite som moderna par som separerar men väljer att dela på lägenheten där barnen kan bo permanent medan de själva flyttar nån annanstans varannan vecka. Lite så. De här hundarna har funnits i mitt liv i snart 14 år så jag har en stark relation till dem. Och med pappas bortgång så vart den snabbt mycket starkare. Särskilt till Diina, som nästan började ta hand om mig och vice versa. Jag började se efter henne som en bebis, och hon trampade mig lugnt på bröstet med sina mjuka tassar när jag var orolig. Precis som en katt! Hon är fantastisk. Den andra, Dizzy, är bara så kärleksfull och omtänksam. Hon ger mycket kärlek och jag har fått ett mycket starkare band till henne också eftersom jag tagit hand om henne när hon var sjuk i livmoderinflammation och vi har gjort en del turer till veterinären. Samt att jag överhuvudtaget börjat sköta dem, eftersom min pappa gjorde mycket av skötseln förut och nu behövs det nästan två som delar på det fortfarande. Och mamma hinner och orkar inte alltid gå alla promenaderna varje dag och också fixa med deras mat då det är lite olika preferenser där.
När vi då sitter vid köksbordet tillsammans en förmiddag när jag är fri från jobb och ser mig själv som värsta fullfjädrade pensionären säger jag till mamma: ”Jaha, vad har ni ungdomar på schemat idag då?” så att hon sätter teet i vrångstrupen. Det är ju lite komiskt att hon har way fler aktiviteter än vad jag har, jag som är 36. Och mor min är 73. Det finns en charm i det här med generationsboende. Jag önskar bara att man kunde hitta en form som passade perfekt, så att det blev bra för alla.
Jag återkommer ju alltid till mitt förhållande till kaffe. Och det är komplicerat. Det är för att fenomenet intresserar mig mycket, dess konsekvenser, av att dricka det och av att inte dricka det. Jag gjorde ett inlägg tidigare som var till kaffets fördel, och det var nog efter en återhållsam period när jag just återfunnit glädjen till kaffet. I den artikeln jag refererade till och som var utgångspunkten för inlägget så gällde det återigen nya forskningsrön om en viss mängd kaffekonsumtions positiva inverkan på hälsan. Det brukar kunna gälla allmänhälsa, motståndskraft mot demens, rörelse (?) (säkert) och eventuellt sömn – eller jag har drömt det? Men just nu är jag i en period där jag jobbat så pass lite och varit ledig så pass länge att sömnen och maten har fått sköta sig själva utan kaffe, mest för att det inte har smakat (och att jag inledningsvis som alltid efter en mycket stressig period hade en släng av magkatarr och då är kaffe förödande). Jag har varit sugen men cappuccinon jag knåpat ihop hemma har endast haft en bitter smak. Antingen för att jag envisades med att ta den alldeles för tidigt på morgonen – det brukar vara så – jag vill först äta lite frukost och ha vaknat till och gärna ha gått en promenad. Sen är det dags för fika eller kaffe. Egentligen är det det fina i kråksången när kroppen helt enkelt säger ifrån. Så vet jag att Nassim al Fakir beskrev sitt förhållande till kaffe när han var på besök i P4 Extra ganska nyligen och jag kände igen mig i det. Mitt förhållande är nog lite som det till alkohol, att när jag märker att det går att vara utan går det ju alldeles utmärkt att fortsätta vara det, och man märker de positiva effekterna av att beroendet klingar ut. Men, jag antar att det är för kaffet som med alkoholen – det ligger alldeles för mycket pengar i att inte promota en sån inkomstbringande dryck att självklart i första hand positiva forskningsrön lyfts fram. Detta slog mig då jag nu satt här undrade varför kaffet trots abstinens och en kostnad med mera får goda resultat i tester, medan det för alkoholen har påbörjat en trend nedåt. Självklart har intresset i alkoholen varit och är ännu detsamma – vinst – men det anses inte legitimerat längre på samma sätt och folk känner väl till de negativa effekterna av alkohol. Som sagt, en vana bryts av att du byter ut den mot en annan vana, och när jag tar mina förmiddagspromenader nu och nånstans ca 12.30 får ett sug efter kaffe så försvinner det ju faktiskt lagom till lunch (ca 13) på grund av att jag trampar på och fortsätter promenerar – kan ju inte göra annat, här i området finns ingen kiosk eller kafé – och sen har hungern tagit över så att jag inte ens längre är sugen på kaffe. Dvs effektivt. Motion är effektivt, mot allt. Längtan, hunger, depression, abstinens, oro, tankspriddhet, kval mm. Ska jag nu gå och göra en kopp kaffe eller decaf?
. . .
Är tillbaka. Den koppen – ändå med skummad havremjölk som har lite söt smak – smakade inte. Bara bittert. Jag får helt enkelt avvakta med eller bara fortsätta att inte dricka kaffe ett tag till.
Jag kanske är mer av en tedrickare trots allt. Och vanligt vatten är det ju heller inget större fel på.
Samtidigt så är det ju den här tiden på året som det brukar vara kallt ute och jag helst brukar vilja äta semla och dricka varm choklad. Man tar det kanske lite lugnare och är ute i naturen mycket. Det stundar ingen jul att stressa för, påsken är långt bort och barnen har sportlov på schemat.
Just nu har jag kommit in i en positiv utvecklingsspiral: jag lär mig spela piano via appen Simply Piano (sååå bra och pedagogiskt, inte bara som jag säger!) och det är så kul att äntligen vid 36 års ålder sätta några ackord på piano. Jag har nog alltid velat kunna spela piano. Dessutom lär jag mig sakta men säkert, och ganska så säkert, italienska genom appen Duolingo. Jag skaffade den för flera år sen men kom aldrig igång. Nu är det jättekul! Och givande. Jag har lärt mig de grammatiska grunderna väldigt pedagogiskt, och gör framsteg. Det är också nåt jag velat lära mig i alla fall sen 2009 när jag kom från ett utbytesår i Spanien. Italienska stod näst på tur. Jag håller också liv i min spanska genom språkappen Mondly som repeterar viktiga och lär mig nya ord dagligen i en lektion som jag gör på under en minut. Till skillnad från språkapparna kostar Simply Piano om man vill utvecklas. Språkapparna går att hålla igång på en långsam och låg nivå kostnadsfritt.
Som sagt, inlärningen fullkomligt sprudlar här i februari månad! Och, välkommen ljuset!
Tack för idag! ❤
Alexandras vecka 