Reality eller realism

Nu har jag hittat tillbaka till det här. Jag kan ju inte blogga om jag fortfarande har bokföring att göra! Så går tydligen min numera vanehjärna. (Lite ironiskt sagt, men jag måste ha koll på min ekonomi, annars blir jag verkligen galen och desorienterad.) Nu har jag ju inte en endaste post att bokföra i mitt bokföringsprogram! Yay! Och det här, skrivbordet, fönstret, är platsen för både mitt bokförande och mitt eventuella bloggande. Det här med bloggen är så himla bra för mig i och efter utmattningen i och med att jag gör nåt som sysselsätter mig i de där hålrummen av tid som uppstår för en person som har arbetat för mycket. Bloggande är mitt mindfulness. (Apropå det, läs Christian Dauns artikel OK, mindfulness, men måste jag gilla lotusblommor? i senaste numret av tidningen Vi om ni får möjlighet. Väldigt intressant uttryckt om mindfulness, som jag också har fått förskrivet av vården och tackar ja till därför att jag slutligen efter 15 år provat yoga och yoga är alldeles för dyrt att betala för och dessutom ska man hinna gå också utan att bli stressad i vardagen, därav att jag snodde sättet att uttrycka mig nu – även om jag faktiskt långt före den här artikeln menat på att vissa av mina aktiviteter är och länge har varit mindfulness, och målande beskrivet hur en utmattning ter sig.) Det kan lätt bli en stress i en period av för mycket att göra att känna att man borde blogga också, men i en sån period är ju å andra sidan allt stressande, så den reaktionen är mer ett symtom på hur en mår i övrigt när det är så där överbelastande. Blogga ska vara nåt kul, sinnligt, som konst.

Jag har ju som så många andra delvis följt Wahlgrens Värld. Det var som av en slump: nånting nämndes har jag för mig, jag var tvungen att kolla det. Och sen fastnade jag. Jag har verkligen inte sett vartenda avsnitt eller ens varje avsnitt en enda säsong, men jag kan så mycket om personerna och vad som händer i programmet att jag ändå måste räknas till nåt slags fanskara. Det har skrivits på fler ställen om fenomenet: seriösa journalister erkänner (ja, vem ser inte reality nuförtiden? hur många serier som helst har ju det formatet, vad man än tycker om det) att de tittar och inte bara det, de känner igen sig. Inte bara den där vanliga igenkänningen i det enfaldiga, i att vi alla är människor som tabbar oss och förmodligen gnabbas, utan de gör också analyser på sina varsina håll om att det är tre generationer kvinnor som Wahlgrens värld följer, och det är så fint. Något skamfylld som jag av någon dum stolthet är, så gjorde det uttrycket det legitimt för mig att följa Wahlgrens värld. Jag kunde ogenerat fortsätta titta och också hade jag ett giltigt försvar om nån skulle angripa mitt val av aktivitet. För det var just det där jag hade fastnat för: tre generationer kvinnor som försöker samsas, enas, konkurrera, göra upp om gammalt. Det var relationen Pernilla-Bianca jag främst föll för. Att se dem, på gott och ont, har hjälpt mig så mycket i en svår tid att förhålla mig till mig egen mamma. På ett sätt känns det som att det ”inte är så farligt”, när jag ser att fler har fejder. Men de med sin humor och hjärtlighet hjälper mig också att se det fina och det roliga i det vi har ihop. Jag kan se det bisarra och det vackra, det komiska och det helt galna. Det är rätt ovärderligt, och jag gissar verkligen att det har varit det för många. Det är inte bara tokigt att vissa delar med sig av mycket av sitt liv. Det kan faktiskt ge mycket till andra.

Mitt andra goda exempel på det här (förutom Mandelmanns, de är så härliga och harmoniska och beundransvärt tillfreds med livet, sin tillvaro och varandra och alla djuren, samt sina vänner) är nyligen upptäckta Äkta Billgrens. Jag hade sett SVT puffa för serien/dokumentären, som familjen själva hellre kanske skulle välja att kalla det, och blev nyfiken och ville gärna se avsnitten. Jag tycker verkligen att de var härliga, och ingjöt en hel del glädje och inspiration i min egen vardag. De delar med sig lagom mycket. Elsa uppriktigt av sin oro och angelägenhet om att samla familjen, och Helene om sin självkritik inför sina arbeten. Det stärker mig. För övrigt skriver faktiskt senaste numret av tidningen Vi även om Helene Billgren i en artikel om influerare – influencers i sociala medier eller ej, men om inspiratörer av idag. Jag tycker att det porträttet var väldigt smickrande.

Angående idag som varit en väldigt bra dag: Det värsta jag vet är att känna att jag inte vet vad jag ska göra av en ledig dag (känns så otacksamt), och bara gå runt och såsa och till slut sätta på teven med Efter fem (då jag haft tråkigt sen 16 och vägrat slå på teven med En plats i solen som bara får mig att lääängta till Spanien så mycket), som jag ändå jobbar med ungefär två kvällar i veckan och kanske behöver lite fritt från när jag är ledig. Därför är en dag som denna idag perfekt: solen skiner, jag har sovit skapligt, jag tar med Diina i bilen ner på stan iklädd hundbältet, vi promenerar i Societetsparken och längs kajen ut mot Havspiren och sen vidare mot Borgmästarholmen. Stannar och tar bilder, kisar mot solen. Vi går lugnt och oftast stannar ju hunden mer än vad jag gör.

Vi sitter en stund på Borgmästarn och sen går vi tillbaka, pratar med ett par äldre damer med varsin hund av samma ras som bara tycker det är jättehärligt att hälsa på Diina. Diina är supernöjd och har inte varit det minsta otålig på hela promenaden. Vi småspringer mot bilen och åker sen och köper foder hos veterinären.

Väl hemma tar jag en snabbfika och sen cyklar jag till min lägenhet medan solen fortfarande är uppe (”inte ett moln”), och lägger samtidigt märke till att det knappt blåser idag, tack och lov. I lägenheten kollar jag till ett arbete som utfördes igår, sätter mig ner i soffan och försöker komma på min pinkod till mobilen som dog medan vi var ute och promenerade, får spontant energi till att posta mitt inlägg från nyår samt leta fram utvald bild till det (tecken på att nåt står rätt till idag med dopaminet och allt annat) och plockar sen ihop några saker jag behöver i min cykelväska. Pratar lite med grannen som röjt ur hela sin klädkammare och som är så nöjd över att ha byggt hyllor i sitt uteförråd, och cyklar sen åter upp till mamma och här tar jag fram datorn i datorrummet (ja, förr behövde man faktiskt ett sånt, och harmonin och energin sitter kvar i väggarna – lugnet, att folk faktiskt otroligt nog låter en sitta still här inne och göra sin grej) och börjar skriva på ett nytt blogginlägg, detta. Så, när jag kom tillbaka till datorplatsen var klockan alltså inte ens 17 än och det var fortfarande riktigt ljust ute. Jag hade rört på mig, hunden var nöjd, och jag hade dessutom uträttat de enda ärenden jag kunde komma på idag som kunde ha stört mig annars, och heller hade jag inget inbokat så idag fanns ingen stress – jag kunde bara ligga på plus. Men just det här att det fortfarande vad dagsljus och jag hade aktiverat mig när jag satte mig vid skärmen. Det är en härlig känsla. Vill egentligen aldrig inte ha gjort det.

Imorgon är det Alla hjärtans dag så jag ska skriva ett fint kort till mamma (det är hon värd) och slå in en ullrock till Sebastian som jag fyndade åt honom på rea i mellandagarna. Det ska bli kul att se vad han tycker. Förmodligen blir han glad och inte bara arg över att jag handlar grejer åt honom…

Nu tackar jag livet för de lediga dagar jag har, som Miss Li sjunger i Så mycket bättre-tolkningen Lev nu dö sen. På Borgmästarn idag kände jag just det komma till mig, att om jag lever alla mina dagar så som mina morföräldrar levde sina liv som pensionärer, och dessförinnan också förresten, så kommer jag att vara lycklig. Då finns ingen anledning att oroa sig. Inte ens för ålderdomen. Peace!

Bästa strofen ur låten:
”Och jag har aldrig nå’n beef med folk
Mamma sa alltid till mig: ”Linda, skit i sånt”

PS: De bästa sidorna av sig själv, dem får man leta djupt inne efter.

PS 2: Det positiva med bloggen är, att lägger jag mitt liv i Sebastians händer när han jobbar så blir jag helt knäpp. Om jag istället hämtar min kraft härifrån så blir det helt rätt.