Alicante – here we come

Hej, hej, hej, där ute!

(Eller inne, för det troligaste scenariot är väl att man sitter inomhus eller på en buss eller ett kafé och läser i sin mobil så här års i vårt avlånga land. Förutom er som möjligtvis har hittat hit och som är utlandssvenskar då, eller någon annan med svenskkunskaper men bosatt annorstädes som bara får lust att läsa min lilla blogg.)

Det var längesen nu. IGEN. Det mesta har drabbat mig på sistone. Eller, så ska man aldrig säga för det kan alltid hända nåt som är värre. Men efter sommaren åkte jag på nån elak förkylning med en långvarig hosta som både jag och min mor gick och drog på evinnerligt länge. Jag har fortfarande känningar av den i luftrören, och mitt immunförsvar måste ha brutits ned nåt ofantligt för jag känner av ett lätt halsont så fort jag går ut i det här ruggiga vädret. Men ut går jag. Det är klart. Vi har ju hundar att ta hand om. Åkte på feber och fick stanna hemma några dagar, men jag hann inte bli av med eländet. Så skulle vi på utlandsresa. Äntligen Spanien! Sjuk igen! NEJ. Jaja. Spanien brukar ju vara bra för hälsan så jag reste tappert ner. Dock på grund av att jag sovit och varit för varmt klädd – man är ju frusen när man har feber – så bröt nån form av stresseksem ut på mig natten när vi skulle flyga (för vi flög till Alicante, ja. Jag försöker planera en tågresa ner för en vandring, men jag vet inte hur jag ska ha råd att ta ledigt så länge som en dylik resa kräver om jag ska hinna vistas något på resmålet också. Jobbar på planen, kan man säga.)) Planet gick ca 06 så vi klev upp vid 03. Och jag – av tradition kan vi säga, men nej, det är på grund av att jag är hopplös och ska packa med precis allt som jag kan tänkas vilja ha och som kan vara bra – ägnade så klart säkert tio timmar dagen före avresa åt packning trots mitt tillstånd med feber och trötthet. Så middagen försköts och ja, jag skötte mig inte riktigt som jag skulle ha gjort kvällen före avresa trots försök…

På plats då? 27 grader varmt och fler stresseksem på söndagseftermiddagen. Vi landade ca kl 10 och åkte och hämtade ut en hyrbil. Där fick vi lov att byta om för det var så hiskeligt varmt vid svensk lunchtid i Spanien och vi hade knappast hunnit ställa om oss till klimatet. Sen var vi snabbt förbi en strand där hundar badade glatt och jag noterade att det jag googlat om att det var 25 grader varmt i havet stämde – det var alldeles ljuvligt och vi ville bara stanna. Men boendet väntade. Jag hade bokat åtta nätter på Más del Conill, ett B&B uppe i bergen utanför Jijona. Ett ställe som jag kollat in redan 2015 efter pappas död, när jag och min syster Anette skulle åka till Alicante för att fira hennes 50-årsdag (ja, hur mycket sladdis jag är är en helt annan historia). På plats på B&B:t och efter att ha hälsat snabbt på värden Maria och hennes hund Noa så upptäcker jag alltså fler rosa flammiga utslag på benen, baken, bröstet. Ett band av rosa. Inte Rosa bandet. Jag tror att jag har fått bältros. Det skulle fasiken inte förvåna mig. Så mycket stress som jag upplevt, den inre varianten. Det finns väl ingen yttre, men ni vet. När man är stressad inombords över småsaker konstant. Och det aldrig tycks bli nåt uppehåll eller vila från det. När pressen och stressen till slut inte går att vila bort. Så då får man bältros, tänkte jag. Men svalare klädsel, lite aloe vera och några timmars lugn fick det att gå ner. Tack och lov! Men min hälsosituation slutade förstås inte där. Morgonen därpå eller om det till och med är samma kväll, jag minns inte faktiskt, så har jag fått munherpes. Det är ett virus jag bär på sen säkert 15 år och som bara visar sig nån gång vart femte år när jag är riktigt nedgången och har dåligt immunförsvar och har slitit på mig själv länge. Så nu var ett sånt tillfälle. Hej, Spanien! Hej, vila och efterlängtad resa! Hej, herpes…?! Kom du också? Kul!

Jaja, det var väl bara att gå förbi ett apotek och köpa det som köpas kunde. Så småningom torkade det ut också. Jag hostade dock fortfarande.

Lugnt var det i några dagar – och notera nu att jag inte skriver nånting om det roliga, för många gånger är det det som händer däremellan som är livet och de händelser som faktiskt formar och stärker, eller i sämre fall, stjälper våra relationer. Men som sagt, dagen före avresa har jag fortfarande en mängd saker jag hade velat göra och få avklarat. Shopping, shopping till Sebbe, en marknad, havet och stranden som vi fortfarande inte fått ens en lugn förmiddag eller eftermiddag på… Då kommer magbesvären. Magåkomman. Say no more. Det hela slutar med att jag ligger på en brits kl 00 på natten nånstans inne i Jijona som jag knappt hunnit besöka, och får dropp och medel mot illamående. Jisses! Dags att ta på allvar att det är hög tid att ta hand om sig, oavsett vad andra tycker om saken, alltså. Jag är så uttorkad att jag behöver få vätskeersättning intravenöst och så blir det. Efter en halvtimme, knappt en timme nånting börjar jag få tillbaka vätska i kroppen och kvicknar till lite mer än innan. Under hemresan från läkaren förundras jag över att jag ser så klart och tydligt, i jämförelse med ditresan då allt var grått och brundassigt i synfältet. Jag var urtrött och urpumpad men hade inte kunnat sova en blund på hela dagen eftersom jag mådde så förfärligt illa.

Jag vet hur man bör och ska göra för att få i sig vätska, jag brukar alltid tänka på det mer än nånting annat när jag är i ett varmt klimat. Jag brukar hinka i mig vatten. Jag lärde mig det en gång för alla under det år jag bodde i Spanien (2008-2009). Men kunskapen är en färskvara och jag vet inte vad som hände nu, det var väl flera faktorer. Vi prioriterade bort att köpa hem butiksvatten fast det var det första jag skrivit på min lista att vi skulle göra när vi kom fram till resmålet. Vi förlitade oss på den kanske något vaga källan att kranvattnet på vårt boende var fullt drickbart bergsvatten från egen brunn som värdarna drack av, men de kanske vande sig lite i taget. Jag lät vätska stå framme i solen och jag drack på tok för mycket juice och för lite rent vatten… Ja, inget som är konstigt av allt det där – Sebbe gjorde ju detsamma. Men jag drack i alla fall inte så mycket som jag fordrade och något mer knasigt med maten var det helt klart. Jag hade nog fått i mig för lite vätska under några dygn redan. Nåt gick snett och jag mådde rent ut sagt skit. När magen inte funkar haltar det mesta. Så även om jag klarade flygresan hem utan andra problem än att jag var rastlös och överdrivet nojig över vätska och mat, så hängde det här kvar över mig i minst en vecka efter hemresan. Mycket aptit kände jag inte, även om jag var hungrig och längtade till att äta upp mig och kunna känna att jag bygger upp mig och känner mig starkare igen. Ja, nu tar jag det i alla fall lugnt, tänker på mitt avtryck här och tar hand om mig i min takt igen! Kram!