…är det svårt att sluta. Idag är det tyngre ämnen igen. Det är ju ofrånkomligt, får bli så – högt och lågt, som livet är! Inte bara innehållet i Nyhetsmorgon.
Vi körde Dizzy till veterinären idag, jag och mamma. Eller, jag körde, min mamma har ju inget körkort. Dizzy har haft problem med huden men också andra besvär. I söndags blev hon märkbart sämre, men repade sig efter lite smärtstillande då och på måndagskvällen. Idag konstaterade de på Djurkliniken i Uppsala att hon har livmoderinflammation, vilket var min misstanke då vi åkte in akut dit fredagen 12 januari. Det enda att göra vid ett sånt läge är att operera bort livmodern på hunden, förutsatt att det inte är en ung tik man vill kunna avla valpar på. Så är ju inte fallet. Och Dizzy är 12 år. Att den behandling man sätter in är en operation det hade vi klart för oss redan tidigare och var så smått förberedda på att det kunde komma att ske. Däremot var det väl något oväntat idag ändå med tanke på att hon under de här två veckorna verkat ha blivit lite bättre efter akutbesöket. Men nånting bakomliggande orsakade ju hennes tillstånd från och med i söndags. Efter en eventuellt lyckad operation så kommer det fortsatt vara en utmaning med hennes hud, men borde gå att få bukt med. Nu får vi verkligen hoppas att allt går som det ska och att hon dessutom efter operationen, hon som kan vara så känslig, inte har så ont att det blir komplikationer av det. Att läkningen går ganska smärtfritt och inte tar henne alltför hårt eftersom hon varit rätt nedgången en längre tid nu. ❤ Hjärtat. Och nu väl hemma känns det i hjärtat också. Mamma och jag har ju väntat hemmavid förr utan en chans att påverka under en operation. Den gången låg min pappa på operationsbordet och opererades för hjärtsvikt. Det var devastating. Och jag hade då en chef som inte lät mig lämna jobbet för att hon utgick från egna erfarenheter istället för att vara lyhörd. Men det är gammalt nu. Hur som helst så känns det när sånt här inträffar, det är nåt i kroppen som väcks. En stark oro och rastlöshet. Det känns av fysiskt att man gått igenom det förr. Vi lämnade alltså Dizzy på Djurkliniken kl. 11.
Det slår mig mitt i det här att jag smått oroar mig för vad jag ska göra nu…! Därav rubriken på det här inlägget. Varje dag har varit en kamp mot klockan och tidens gång där jag försökt balansera jobb med hushållsarbete med omsorg om Dizzy. Då går man som så många andra gånger runt och önskar att man hade den tiden över till annat istället, sånt som man ”vill” göra, även om jag, som nog tror att jag skrev om här för er också, kunde känna att jag verkligen njöt av stunderna med Dizzy då jag fick ta hand om henne lite extra mycket. Och jag märkte att hon till slut njöt av det också. ”Se mig.” Men nu, som sagt, känns det tomt. Jag hade, om vi inte hade behövt lämna henne där idag, haft tid och utrymme till att bada Dizzy idag. Nu kan jag inte bada henne. Men jag hoppas hon kommer hem hel och på bättringsvägen så vi får en chans att ta hand om henne väldigt snart igen. Det är det så värt. En så trevlig hund som ger så mycket till andra.
Just det här med att må bra av att ta hand om andra tar Sofia upp i det här avsnittet av Venice Beach. En slump och sammanträffande!
Jag hade som sagt samma känsla direkt efter att pappa gått bort. Jag visste inte vad jag skulle lägga all min energi, även om jag också tömt mig själv på den. Jag hade lärt mig så mycket nytt, och jag hade ägnat så mycket tid åt honom på flera olika sätt. Det han inte längre klarade av. Det han inte klarade av att tänka ut själv eller att ta tag i. Det blev tvärt.
Sen gick det ett tag och hundarna fick väl mitt fokus, och så har det varit sen dess.
Slutligen vill jag säga att den här bloggen lättar på trycket. Det är inte som att skriva för sig själv, och heller inte lika utlämnande som att smacka ut ett inlägg på Instagram i flödet. Det känns mer harmoniskt att skriva och berätta här på bloggen, om bra och om dåligt. Det går att sluta läsa när man ser vartåt det barkar ifall man känner att man inte är mottaglig just då. Bloggformatet ger en bättre helhet. Och jag mår bra av det! Så den som förväntar sig enbart positiva nyheter kommer inte att finna det här, för berättelserna här är från verkliga livet och inte censurerade. De speglar min tillvaro med allt vad den innehåller. Däremot kommer jag inte att tveka att meddela glada och positiva saker när de sker! Eller att posta inlägg om sånt jag finner roligt och tillfredsställande.
Jag kan faktiskt längta till att skriva inlägg här. ♡
Imorgon ska jag nog gå och träna, för det var ett tag sen jag tränade på gym nu. Jag har varit lite förkyld ett tag, det har tagit mycket tid med Dizzy, jag har bloggat och jag jobbade lite mer. Och ikväll kommer Sebastian hit. Det känns skönt.
Ett tag efter jul fick jag till mycket pilates och stretching hemma. Sen kom jag igång bra med lätta övningar på gym för rörelse i axel-, nacke- och ryggpartiet. Det är det jag ska ge mig på igen för att få igång blodcirkulationen så jag inte går ner mig igen, utan håller den form jag faktiskt börjat bygga upp! Hej så länge, jag uppdaterar om läget. Jag kanske ska ta och laga lite potatis- och linssoppa, något som blev en stående rätt här under januari. Eventuellt blir det ett till blogginlägg senare ikväll. Det läser ni här: På återseende! xxx
Alexandras vecka 