Igår kväll fick jag en svår fråga av min vän, som gav upphov till en massa tankar hos mig. Hon går igenom en svår sorg och försöker på nåt vis greppa vad som ligger framför henne. Hon undrade hur man tar sig igenom en förlust av en människa, en annalkande sådan, och även om det kanske mest är en desperat fråga rakt ut i luften som inte direkt har ett svar, så blev det att jag efter vår konversation inte kunde stoppa tankeflödet och formulerade då för mig själv några saker som jag tänkt på under de här åren, vissa som jag upptäckt verkar kunna vara gemensamt bland dem som sörjer. Vissa saker är mycket mer seriösa än andra, somliga är skämtsamt formulerade.
Att ta sig igenom sorg:
- först få vara förtvivlad, och förhoppningsvis ha en omgivning som låter en vara förtvivlad, utan rim och reson. förlusten är inte logisk!
- vara förlåtande mot sig själv och lyssna på kroppen
Senare:
- acceptera att/om en förändring sker. nåt kommer ändras, i alla fall nu
- inse att man inte är ensam
- gemensamt för många sörjande: tacksam för det de som lämnat gjort för en, en stolthet över och förståelse för deras ord och handlingar
- andra lever också med förluster
- banden knyts starkare till dem då, cirkeln sluts till
- tar hand om de närmaste runt sig som tillkommit, kommer närmare dem
- för något vidare som den som gått ur tiden skulle varit stolt över
- tar hand om hem eller trädgård
- hjälper till med barn och djur
- tar hand om sig själv
- personerna finns inom dig, lever vidare och ger dig input på hur saker ska göras, värderas och prioriteras
- man försöker att låta kroppen ta hand om det själv och inte dricka eller ta droger
- man bygger upp sig själv sakta, låter det ta tid och rushar inte saker
- väntar tålmodigt in dem som är oförstående nu
- knyter dem som verkligen betyder nåt till sig, andra kan va
- man lär sig sortera det, att integrera det i vardagen. Kan sen flexa mellan olika mentala tillstånd ganska fort
- man tänker inte på det hela tiden. Man lever med det. Pratar om det. Pratar inte om det.
- Man lever sig igenom det. Livet har ordnat det så fiffigt för en att man har massor att göra efteråt
- startar något nytt som ändå är i linje med det de man älskade tyckte
- Man kan också göra nåt som de aldrig hade tillåtit, om man tycker det verkar klokt
- det finns ju SÅ mycket att göra
- om man fysiskt och psykiskt orkar
- skriva om det
- göra nåt man alltid velat av sin tid här på jorden – ingen som är borta kommer bli ledsen för att man gör det
- Hjälpa andra genomgå, finnas där
- Tänker på det man har
- du vet inte var du kommer bli behövd. Du vet faktiskt ingenting.
- Skaffa sig nån man kan irritera sig lika mycket på
- Skaffa hund som ger nåt till dig, som behöver dig plus finns där
Det här är skrivet utan nån som helst koppling eller referens till nån litteratur på ämnet och det är inte baserat på forskning om sorgens faser, det är bara mina spontana och över en längre tid utvecklade tankar. Det finns säkert massor att läsa på ämnet. Det är alltså mycket utifrån hur jag gjort och vad som funkade för mig, när jag ser tillbaka på det nu. Nu när jag ser tillbaka och ser att jag kommit en bit.
Hej så länge,
xxx
Alexandras vecka 