De här senaste fyra åren har det hänt så mycket sorgligt.
- 2015 dog min pappa.
- 2016 fick jag veta att en av mina närmsta vänners mamma, som jag känt sen barndomen, hade fått cancer som senare visade sig vara aggressiv.
- 2017 dog min brors fru som inte var alls särskilt gammal. Hon var fortfarande ung.
- 2018 dog så min bästa väns pappa, en person som jag hade stort förtroende för och som hjälpt mig i perioder, särskilt utan att jag ens bett om hjälp, utan för att han såg mitt behov efter att pappa hade gått bort och såg till att finnas där, för alla runt honom. En mycket fin människa. Det är väl i alla fall det man får tänka på. Särskilt min vän som hade världens finaste pappa.Vilken enorm förlust.
Tragedierna tog alltså ut varandra. Och vårvintern 2017 när min svägerska dog hade jag inte alls hämtat mig från det med pappa, snarare precis börjat sörja. Så det var ett bakslag, jag tog det jättehårt. Förlusten för min bror, alla runtomkring. Min egen sorg. Så det har varit en lång, tuff period den här tiden, små glädjeämnen i vardagen emellanåt till trots. Jag har behövt vardagen, rutiner, frihet, utrymme för kreativitet men också väldigt begränsad press på mig. Och dessa saker hjälper. Det är det fina i det hela. Jag har nog skrivit spaltmeter om sorg i mina egna anteckningar under den här tiden, men känner inte att allt är värt att publicera. Det kan nån gång då och då vara en påminnelse för dem som inte är i det just då, men det går knappast att förstå när man själv inte är där. Jag känner inget behov av att trycka upp min sorg i ansiktet på nån. Kanske är jag helt enkelt inte sån. Men sörjt, det har jag gjort. Ibland med näsan in i väggen i intensiva korta episoder, men oftast genom att leva i det som min pappa skulle ha gjort. Dealat med hans saker och förehavanden, försökt täcka upp och se och förstå hela hans världsbild, vilket jag nu tycker mig ha gjort. På ett helt annat sätt. Också en vanlig följd av nåns bortgång. Förståelsen, respekten, stoltheten. Men den tyckte jag kom ganska direkt. Jag hade bearbetat rätt mycket av min pappas sjukdom när han dog. ”De” (vilka nu dessa är?) säger att man inte kan förbereda sig, eller inte sörja innan det är dags, men jag tror att allt är individuellt och händelser har olika förlopp och förutsättningar.
Det kroppsliga och fysiska, den konkreta saknaden som bara känns i vardagen när man lever vidare, den kan förstås ingen ta ut i förskott. Men människor kan ha skapat sig en plattform att leva på, ha bearbetat sina föräldrar, uppväxten och många beteenden och liksom vara ett steg fram redan. Det tror jag.
Däremot tror jag att man kan bli extra känslig efter sånt här. Och det var jag redan innan med tanke på att min pappa genomled en lång tids allvarlig sjukdom, även om det gjorde mig stark och gav mig en extra drivkraft också. Hans sjukdom har förändrat mig i grunden enormt, och är anledningen till många beslut jag tagit. Både om att resa utomlands och jobba, att inte göra det en annan period, att till slut plugga utomlands och slutligen att flytta hem till Norrtälje och sen också att stanna här nu en period har det varit skälet till. Saker som hänger ihop. Livet. Så, det jag skulle komma till: jag är på min vakt! Jag är inte överdrivet försiktig men har respekt för kroppens signaler och språk. Vi ska ta hand om våra psyken och vi måste få vara små och sörja och bry oss om familjen eller det allra närmaste, vad det nu må vara.
Kramar härifrån
xxx
Alexandras vecka 