IgÄr kvÀll Àgnade jag hela kvÀllen Ät min mammas ena hund, Dizzy, igen. Jag schamponerade henne, tvÀttade henne, masserade och klippte och smorde in med diverse medicinsk gel hon blivit ordinerad. Sen hamnade jag vid datorn och bestÀllde lite fler schampon och en ny halskrage Ät henne och kom inte i sÀng förrÀn kl 01. Men mitt i allt detta elÀnde dÀr hunden har haft det sÄ jobbigt och vi blivit stressade av hennes rastlöshet och av vÄr egen ovisshet, sÄ har man trots det hÀr fÄtt en massa tid med Dizzy. Man mÀrker verkligen hur hon njuter av att bli ompysslad, som om hon bara vÀntat. Tidigare pÄ dagen var vi ner till Apoteket och hÀmtade ut hennes förnyade medicin:
Och hon var sĂ„ duktigt bĂ„de i bilen och pĂ„ stan. I bilen satt hon bara och tittade ut pĂ„ allt som hĂ€nde â mĂ€nniskor, hundar, trafik.
Innan dess hann vi med en promenad, i kylan…! Det hade blivit sĂ„ himla kallt igen.
Ljuset var helt magiskt dÀr vid 15.30-tiden igÄr, torsdag.
Och jag har för att ÄtergÄ till det jag skrev om i början lÀrt mig massor med saker om hundar. Sen Àr det ju synd att hon ska behöva Äka pÄ en massa besvÀr innan jag, eller min mamma för den delen, lÀr oss dessa saker.
Men det jag skulle komma till Ă€r att trots det tidsödande sĂ„ glad för varje dag och minut jag fĂ„r möjlighet att spendera med min mamma. Att flytta tillbaka eller överhuvudtaget spendera sĂ„ hĂ€r mycket tid med henne var absolut inget planerat. TvĂ€rtom. Innan dess att det var ett faktum att min pappa lĂ€mnat denna jord sĂ„ tĂ€nkte jag att det var det sista som fick hĂ€nda att jag skulle sova över hĂ€r i tid och otid. Men ödet, och jag sjĂ€lv, ville annorlunda. Jag insĂ„g rĂ€tt sĂ„ snabbt att jag dels behövde min mammas stöd â vi upplevde en liknande sorg om Ă€n inte densamma â och hon behövde ocksĂ„ mitt. För att kunna hjĂ€lpa till med allt som jag kĂ€nde att jag borde och kunde hjĂ€lpa till med avlastade jag mig sjĂ€lv genom att vistas hos henne och hundarna. För att fĂ„ vardagen att gĂ„ runt var det till slut det enda raka.
Och jag Ă€r sĂ„ oerhört tacksam för den hĂ€r tiden med henne och med hundarna, Ă€ven om vi har vĂ„ra duster med varann dĂ„ och dĂ„. Den hĂ€r chansen att umgĂ„s kanske, som sĂ„ mycket annat i livet, aldrig kommer tillbaka. Sen önskar jag förstĂ„s pĂ„ sikt att vi fĂ„r möjlighet till att göra lite fler saker utanför det egna hemmet, ses mer pĂ„ stan eller under planerade möten. Men för tillfĂ€llet Ă€r det som det Ă€r. Och vi har kul, och vi har det sĂ„ lugnt och skönt mellan varven. đ Riktig harmoni.
đ
Ibland Àr det totalt kaos, men sÄ Àr det ju i de flesta liv och hem emellanÄt. Inte alla, men hÀr Àr det sÄ och sÄ Àr det bara.
Rent logistiskt passar den hÀr lösningen mig bÀst. Hundarna Àr 12 Är gamla och vad som helst kan hÀnda. De behöver mycket motion och jag kÀnner inte ens att jag bidrar med sÄ mycket som jag önskar att de kunde fÄ dagligen. Men de fÄr Ätminstone mer sÀllskap och nÄgra fler timmar eller minuters promenad Àn om de bodde med bara en person.
Idag, fredag, vaknade jag i alla fall om Àn omtumlad och lite sned i ryggen av att ha suttit pÄ huk i tvÄ timmar igÄr kvÀll och klippt hunden, sÄ lÀttad över att hon var ren och frÀsch idag och det var nu mycket lÀttare att kontrollera hennes hudförÀndringar.
Nej, nu mÄste jag dra! Gotta go
xxx
Alexandras vecka 