Angående dem som lämnat för tidigt, och utmattning

Jag sov faktiskt väldigt dåligt inatt efter beskedet om Aviciis, Tim Berglings, bortgång igår kväll. Det var förstås flera faktorer men det grep tag i mig som i så många andra. Hans öde berörde, och hans musik berörde uppenbarligen över gränser, över genrer. Jag såg dokumentären om honom i SVT när den sändes för inte så längesen och det ledde till de här tankarna och till viss igenkänning. Min pappa sa upprepade gånger till mig ”Man orkar när man är ung”, han var själv svårt sjuk under sina sista år, decennier, i livet och visste vad det var att tampas med sjukdom. Och han visste garanterat vad hårt arbete var. Men jag menade att så (enkelt) var det inte alls. Det är inte nödvändigtvis så att du orkar för att du är ung. Fysiskt kanske du teoretiskt sett har kapaciteten, men den mentala biten är och har alltid varit lika viktig. Jag blev alltid arg och bråkade tillbaka för jag tyckte att jag alltid haft en förståelse för det här. Jag hade skannat av läget och kunde också se var gränsen gick, var det riskerade att bli ett ekorrhjul som inte slutar snurra. Vad som var ”onödigt”, vad vi kunde ta bort, vad vi inte behövde göra. Kraven och pressen på många unga idag är skyhöga, och ibland eller många gånger orimliga. De egna kraven inifrån kan vara minst lika kvävande och krävande. Lägg då till omvärldens krav och ständiga förväntningar på dig, din person och din prestation. Människor med höga krav på sig själva som har en karaktär som väldigt är självgående, ambitiös, driven, lojal och hårt arbetande ibland bara för sakens skull – en enorm arbetsdisciplin – mår nog många gånger bäst av att det inte läggs på dem alltför mycket utifrån, varken i struktur, fler aktiviteter eller ökad kontroll, eller för ingående, snäva instruktioner. Den personlighetstypen kommer alla gånger att uppfylla kraven ändå på egen hand, så ett kontrollbehov utifrån från chefer, föräldrar, lärare och övriga riskerar att stjälpa. Det finns de som föredrar struktur och tydliga instruktioner men det är just det jag vill komma fram till – att vi är olika, vi fungerar olika. Jag har tidigt lärt mig att ta bort saker när det inte funkar, min kropp och mitt sinne har alltid sagt ifrån, men jag har inte alltid lyssnat i tid. Jag ser då på hur andra gör, men andra är inte jag, och ibland faller jag dit. Jag är jag, och jag funkar så här. Det var dock väldigt svårt att realisera i praktiken under tonåren och i gymnasiet när kraven utifrån hade ökat, och det inte riktigt fanns en plattform för att säga ifrån, så jag kunde snarare uppfattas som lat, ointresserad eller arrogant kanske. När det man vill egentligen är att prestera bra men ser tydligt att arbetsbördan inte kommer tillåta det. Återhämtning är så viktig för oss och det pratas allt mer om det i och med utmattningssyndrom som har skjutit i höjden. Vi kan inte ta in, ta in, ta in och aldrig få utlopp eller tid för reflektion. Vi kan inte vara engagerade i allt, vara överallt, vara perfekta i allt vi gör eller framför allt inte vara överallt hela tiden om det vi gör är perfekt. Vi kan inte förvänta oss uppdateringar även från någons semester, inte förvänta oss. Däremot tacksamt ta emot och glädjas åt det när vi får vara med och ta del av den. Det är tid att vi backar och ger varandra utrymme att andas, inte pressar varandra mer och lägger på mer. Det är fint med alla som hjälper varandra och lyfter varandra men vi måste också lära oss, eller aldrig glömma bort, att lyssna och känna in individen. Det är superviktigt. Vi behöver inte alltid gå på, som någon skrev angående skolbarn i en krönika: Vi kan också uppmuntra våra barn och oss själva till att ta ett steg tillbaka. Alla kan inte hela tiden ropa högst, det är ju helt orimligt. Och vill vi att bara våra egna barn ska vara vinnare? Fy så egoistiskt. Vill nån det så hoppas jag att denna någon får anledning att tänka om. Det måste få växla och ibland behöver vi släppa fram nån annan, precis som det pratas mycket om att släppa fram sin partner och vara lyhörd och inte bara höra sina egna behov. Vi ställer ibland orimliga krav på varandra och varandras prestationer och förmåga att hantera svåra händelser i livet. Jag vet inte om det är något i tiden vi lever i, men det känns så. Det tycks finnas en kollektiv uppfattning om att känslor är något dåligt som vi bör ta avstånd från, hantera snabbt och lägga åt sidan, en funktion som inte skulle leda människan nån vart. Enligt psykologer kan det inte vara mer fel, och det tycks ha uppstått en motströmning åtminstone i sociala medier.

Adele klev åt sidan, födde barn, tog timeout, ställde in spelningar och fansen förstod. Det ökar bara hennes storhet och min respekt för henne. Jag skulle aldrig vilja kräva nåt av den som inte orkar. Det är inte en hårfin gräns, den är rätt skarp och tydlig om man lär sig känna igen den. Det kan vara svårt att sätta ner foten (särskilt när en person är trött, utmattad, vill väl och brukar orka), men då får vi alla hjälpas åt och använda det verktyg som alla människor har tillgång till – att lyssna och förstå. Det kan de flesta.

Det här inlägget kom att handla om flera olika aspekter av utmattning, utbrändhet, arbete, även mobbning och depression men det går in i varandra, det hänger ihop.

Jag vet förstås långtifrån allt om ämnet jag introducerade det här inlägget med, och jag har förstått i Aviciis fall att Tim Bergling var en oerhört ambitiös och hårt arbetande människa. Säkert svår att stoppa eller hindra eller att ge goda, långsiktiga råd. Jag förstår så klart att Tim själv hade ett stort intresse av att nå ut med sin musik. Men mitt budskap består: även den som vanligtvis jobbar non-stop och är superambitiös har en gräns. Det kanske inte är den gränsen andra föreställer sig – det kanske gäller en annan syssla, funktion. Om man är en person av den skörare kalibern så tänker man på ett sätt. Då gäller det att lyssna.

Ta hand om er där ute, och våga lita till den egna känslan.