Ibland kan jag känna att jag inte behöver några högtider. Jag äter gott ändå, jag sover ändå och jag träffar familjen ändå. Om man nu ser högtider som ett avbrott i vardagen för att komma ikapp med matintag, sömn och med familje- eller släktrelationer. Men jag har sen länge försökt bygga in det där i min vardag, och lyckats. Det är inte alla förunnat, det beror helt på vilken typ av jobb man har och dessutom en del om prioriteringar, förstås. Jag längtar så klart som många andra till högtiderna, tänker att jag ska se nån extra film, sitta extra mycket i soffan, träffa extra många kompisar jag inte sett på länge, gå ut mer eller bara gå fler promenader än till vardags, och inte minst att jag ska äta en massa god mat. Men det innebär att jag måste handla mer i den redan rätt så okej fungerande vardagen, planera mer där … och så får vardagen sig en törn. Jag kan känna att jag kommer ur ett spår som är på väg att förbättras och finslipas. I de stunderna kan jag börja fundera på om det faktiskt är värt det. När stressen redan ökat, matvanorna senare rubbas och när det uppstår gräl under förberedelserna istället för förenande glädje. Då känns det nästan bättre att integrera lite lyx i rimlig mängd i det som redan funkar. Alltid.
>> Angående påsken som nyss var. <<
”Det står inte på förrän det blir midsommar”, som min mamma skulle ha sagt med sitt roliga gammaldags uttryck.
PS: Mycket handlar nog psykologiskt om att få en chans att göra det man gjort förut, att återuppleva minnen. Det är väl grejen med traditioner. Samlas. Fira. Sörja. (påsken) Reflektera. Men ibland kan jag istället känna att jag bara studsar fram under högtider och inte finner nån struktur över huvud taget.
Alexandras vecka 